jag är fortfarande ett barn

jag har så svårt att veta hur mycket jag ska lite på folk och hur mycket man ska våga berätta nu efter allt som har hänt...

För jag känner mig sviken och dissad. jag känner mig nedtryckt och övergiven.

- jag känner mig vuxen och mogen, eller det känns i alla fall som om jag är en bit på vägen.

Jag känner mig som mig själv och jag mår tillräckligt bra för att orka med vardagen. för jag har

det stödet jag behöver och många Omtänksamma vänner och släktingar runt omkring mig och det gör en så stor skillnad.

det är självklart att du har hjälpt mig och "stöttat" mig till att bli den jag är idag, men Inget hade varit möjligt utan mig. för jag ha gjort mycket själv med & skapat mig mina egna kontakter på andra håll. Så jag hade faktiskt klarat mig utan dig, jag är inte 5 år, jag klarar att ta hand om mig själv. Men jag är fortfarande bara ett barn