LOTTEN CLARA MARIA KALÉN

ute, i den friska vår luften. motvind. kyla, motvind.
men tiden stannade. allt stannade upp. för några ögonblick så blev allt så som jag ville ha det. tiden stannade, ja den gjorde de, eller i alla fall mitt hjärta. jag blir rädd, när jag tänker på att du inte är hos mig längre. jag vägrar kolla igenom mina gamla bilder, bilder med så mycket minnen, som påminner mig om hur bra vi hade det ibland. det får mig bara att sakna mig ännu mer, ch det vill jag inte göra, jag vill inte sakna dig och jag vill inte höra ditt namn, jag vill inte känna igen din röst, eller ljudet av dina fotsteg mot marken, för det får mig att få tillbaka de kalla kårarna. jag vill inte tänka på våra bra stunder, just nu vill jag bara se de dåliga. och du vet hur svag jag är & vart mina svaga punkter sitter, du trycker på dessa punkter och du tror dej veta att jag ska komma tillbaka, men jag vet bättre än så. just nu vill jag aldrig mer höra ditt namn. för tiden stannade upp, när jag idag gick förbi ditt hus, 2 gåner, för det var nästan som att jag ville att du skulle se mig, någonstans där inne, önskar jag att du hade sett mig och sagt hej, men just nu så hade det varit det sämsta för mig. det blev det sämsta för mig. jag oroar mig för, inte för dig, men för mig själv, för jag vet hur dåligt jag kommer att må om jag träffar dig igen, om jag går i fällan, om jag inte tänker efter innan jag gör mina val. jag vill inte må så dåligt som jag en gång mådde. vi får le och hoppas på att jag gör mina val rätt.

Kramisar// ϒƮα