söndagen den 4 april kl. 0.52

bruna sommarben. allt borde kännas varmt. men en obehaglig kyla ringlar sig upp längs benen. en kyla som har med sig en obehaglig känsla. en känsla som jag sluppit undan ett tag. men man får njuta så länge man mår bra. man får njuta så länge man känner sig viktig. Man får buga & bocka, tacka & ta emot.

Jag vill glömma bort allt det gamla. ändra i mitt rum. köpa nya möbler & nya kläder. För vad jag än har på mig så känner jag ett obehag.

Jag sk måla mina väggar. måla över de minnen jag inte vill se. de minnen jag inte vill ha kvar. de minnen som får mig att tänka efter & må dåligt över allt. allt som hade med oss att göra.

bruna ben, brun mage, bruna armar. det känns ihåligt. opersonligt. men jag vill inte visa det personliga. inte nu. bajs på detta. för jag vill inte tänka på det mer. Orden tar slut & jag vet inte hur jag ska formulera mig. Vill bara skrika. men vill inte väcka ma & pa. vill inte störa joe. Jag trivs inte md att hålla käften. jag trivs inte med att vara tyst. låt mig snacka, låt mig tala. för det ligger en mening i vad jag säger. ge mig en chans. för jag kan.

& jag vill skriva nya facebook statusar hela tiden. för inget sätter ord i mun på mig. Inget känns så dära perfekt. orden räcker inte till. men jag ska hitta en lösning. det kan inte bli perfekt, det kommre det aldrig att bli. men det kan bli bra. & jag är en bit på vägen.

det skulle aldrig falla mig in att säga att jag är bättre än dig. men innerst inne så vet jag att det är så som det är.