Som en dagbok fylld med känslor.

fredag 11 februari 2011

inte på två dygn.

inte på två dygn har jag hört någonting. ingenting. inte ett pip. jag är så rädd. så otroligt rädd. jag vågar inte ens tänka tanken att det är här som det tar stopp. hur kan jag vara så rädd att förlora dig när jag aldrig ens haft dig? femtio mil bort och allt jag önskar är att jag vore hos dig nu i stunden och att allt var bra. att allt var på topp. för jag vill ha dig. ha dig hos mig. ha dig i mitt hjärta. ha dig vid mig. jag vill ha dig. jag vill ha dig så mycket så att jag inte vet vart jag ska gå eller vart jag ska ta vägen. för allt står bara stilla eller så går det för snabbt. jag hinner inte med. jag vill bara ha dig. och vara med dig. dag in och dag ut. utan att göra någonting alls. bara se på dig och höra din röst. le mot dig och kyssa dina läppar. dina fina fylliga läppar, som så ofta formas till det finaste leendet jag sett. jag kan inte annat än att le när jag ser det. det är så vackert. du är så vacker. om jag bara hade lite mer pengar. eller vore ett par år äldre. eller bodde lite närmre. så hade jag varit hos dig nu. jag önskar att jag hade kunnat vara säker på att om jag valde att plugga på din skola på Gotland, så hade allt blivit bra och jag hade valt rätt, så hade jag gjort det. men jag är inte säker. jag vågar inte vara säker.för jag är så rädd. så fruktansvärt rädd. men jag vågar inte vara rädd. jag vågar inte. jag är för rädd för att våga. Jag är rädd för att jag ska ge för mycket. eller för lite. jag vet inte. jag vet bara att jag är rädd- Jag vet inte vad jag ska göra åt saken. eller hur jag ska tänka för att det ska bli bättre. jag vill bara vara hos dig, med dig, vid dig. närmre dig. jag vill vara närmre dig. jag vill träffa dina föräldrar och jag vill veta historien om hela ditt liv, hela din uppväxt. jag vill veta allt. allt om dig och om allt som har med dig att göra. hur du fick ditt fotointresse och varför du har en sådan dialekt. fyrtioåtta timmar. det är inte så mycket om man tänker efter. men det känns som år- som en hel evighet. om du bara vore lite närmre. eller om vi träffats tre veckor tidigare. då hade du aldrig flyttat och då hade jag aldrig behövt skriva detta. jag hade aldrig behövt oroa mig. för dig. för dig och mig. för oss.men jag tror inte att du förstår hur kär jag är i dig. eller det gör du nog. men om du bara vågade. för jag vet. att det hade fungerat. för allting löser sig. det vet jag. jag hade gjort mitt bästa och du ditt. vi hade faktiskt kunnat lösa det. tillsammans. men du vågar inte. du har svansen indragen mellan benen och tittar ner i marken. sträck på dig. var stark. för vi klarar det. vi kan om vi vill. och jag vill. men vill du? vill du verkligen det? för då är inte femtio mil mycket.

jag önskar jag kunde säga att jag älskade dig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar