Jag vet inte om han längre är i livet. eller om han rest till nangijala än.
varje sekund går åt till å tänka på honom. jag kan bara inte sluta tänka på honom. har han ont? är det så att han kanske har ont? ser han någonting, eller har han blivit blind? han har inte förmågan att tala kvar. är han i medvetande nu? eller medvetslös. eller är det kanske så att han är död? jag saknar min farfar. min alldeles egna, fina farfar. å jag är fortfarande den enda i familjen som gråter. det är bara jag som gråter. å jag gör det oftast i smyg, för jag vill inte att mamma å pappa ska få skuldkänslor för att jag inte träffat honom mer.
jag vill att han ska vara kvar, finnas kvar. jag vill krama honom. jag vill sätta mig i hans knä å krama honom.
å jag har ingen hos mig som kramar mig. jag har ingen här. ingen å åka hem till. ingen som tar hand om mig. när jag säger att min farfar går bort vilken sekund sm helst, så lägger mina vänner ingen värdering i det. de säger "men usch" å börjar prata om nått annat igen. de ser inte att jag är ledsen. ensam å ledsen. att jag saknar honom något så fruktansvärt mycket.
att ingen orkar ta itu med mig, för jag bara är ledsen. men får man inte vara ledsen när ens farfar håller på å försvinna? får man inte det? är det fel?
Att William sa till mig att jag bara kunde ringa om det var något. men jag har inte hans telefonnummer. jag har frågat om det men han ger mig inte det. han svarar inte när jag skriver. han ignorerar mig. när jag behöver det som mest. jag saknar min farfar, å William skiter fullständigt i det. jag vill att han ska krama mig.
men det är inte mig det är synd om. det är synd om farfar. som försökte finnas kvar hos oss, fast att han mått så dåligt. varit så sjuk. han kan/kunde inte ens stå upp den senaste veckan. det är så synd om honom.
å jag önskar honom alla lycka, å all kärlek, att ta med sig till nangijala! jag vill honom det bästa. det allra bästa! utan honom hade aldrig varken min pappa, eller jag å min syster kommit till liv
Så jag tackar dig farfar. för den fina person du är, å alltid varit. Ha det bäst, å vänta på mig i Nangijala! Jag älskar dig. fruktansvärt mycket! Världens vackraste farfar, Curt, det är du! PUSS
the Glass Child – I Will Lead You Home - Ung Cancer
jag känner inte dej, men måste ändå berätta att jag vet exakt precis hur det känns. att veta att någon man älskar bara har några få dagar kvar och leva och hur ingen riktigt förstår hur ont det gör. jag vet att det inte känns så nu och jag vet att det verkligen inte hjälper att jag säger det, men jag lovar dej att det blir bättre. jag lovar dej att det blir lättare, din farfar kommer alltid vara med dej. och jag vet, för jag var i exakt samma situation. var stark gurl, kram !
SvaraRadera