Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.
Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att smälta min sorg och alltid se det positiva. Skäms över att känna sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar. Det är en smärta jag lärt mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom. Jag har lärt mig leva med att varje morgon vakna upp och känna saknad. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det. Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en. Man saknar resten av sitt liv, men vet att man aldrig kommer få det tillbaka.
Ibland kan jag inte låta bli att gå ner på knä och nästan desperat be, till vem? Jag vet inte. En bön om att den känslan någon gång ska lämna min kropp. Att min saknad någon gång ska förvandlas till längtan.
Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.
SvaraRaderaJag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att smälta min sorg och alltid se det positiva. Skäms över att känna sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar. Det är en smärta jag lärt mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom. Jag har lärt mig leva med att varje morgon vakna upp och känna saknad. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det. Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en. Man saknar resten av sitt liv, men vet att man aldrig kommer få det tillbaka.
Ibland kan jag inte låta bli att gå ner på knä och nästan desperat be, till vem? Jag vet inte. En bön om att den känslan någon gång ska lämna min kropp. Att min saknad någon gång ska förvandlas till längtan.
- Utdrag ur Michaela Fornis blogg